Höstfjället, nytur i Pakistan.

En true story

Del 1

Hur Magnus och Martin gick från total uppgivenhet till hoppfullhet och där Magnus blottade sin romantiska ådra.

Magnus och jag gjorde sammanlagt två försök på Tahu Ratum, vid andra tillfället nåde vi 5700 meter och vi tvingades att vända där. Sedan gav vi upp. Det vi trodde skulle vara lite enkel klättring upp till klippan visade sig vara full on climbing med rep och hela kittet. Vi klättrade is snö och klippa och en blandnign mellan alla tre för att slutligen nå en lång kam av rutten klippa och lösa block och vi valde att vända. Med oss från detta tog vi att det är ett skit att klättra med campingutrustning och mat för 5 dagar på ryggen, det var oss övermäktigt. Så vi började snegla efter andra alternativ och då vi är esteter så valde vi det snyggaste berget. Magnus som är romantisk av naturen och svältfödd på kramar kallade det nya berget, som saknar namn och höjdangivelse på kartan för Höstfjellet (med 'e' för han bor i Tromsö och så) medan jag som är mer cool kille kallade det för fuck-shit berget.
ses nedan.

Du! höstens jävla fjellet,va.

Del 2

Pojkarna samlar kraft och gör en övervägning

Där fanns nu en plan, ett givet mål med flera namn, Nu skulle det klättras!,kanske. Skitfjelletpåhösten låg i en parallell dal till där vi bodde och det skulle behövas timmar att gå dit, tre för att vara exakt. Vi var lite trötta efter att fått stryk av Tahu Ratum och vilade ett par dagar, bouldrar randomly på diverse block som ligger utspridda på glaciären som vi bor på. Lite snö kom det också men den smälte bort och vi kände oss redo. Nu skulle vi klättra utan tung packning och vi trodde att vi skulle klättra klippa för berget såg klippigt ut. Vi tog mat för 3 dagar och all sockerbaserad energi vi kunde hitta i Base Camp och gav oss av. Vi satte upp tältet 2 timmar bort från bergets fot, på en fin sten som låg på glaciären och fixade ett läger innan vi gick för att inspektera klippan och berget. Det var misär och klippan såg ut som ett enda stort ras, där kunde vi inte klättra och ville framför allt inte. Det såg horribelt ut. Ni tog en chansning och bestämde oss att försöka klättra upp på dalens innerst glaciär, massa isfall och "cravaser" för att komma till nordväggen vilken antagligen skulle vara fastfrusen och med eventuella isklätterlinjer. Vi rösade upp en led från isfallglaciären till tältet för att hitta lättare mellan glaciärsprickorna i mörkret och åt lite och somnade för natten som tog slut vid 02.00 för vår del då vi åt frukost, eller som man säger i Skåne, nattamacka. Månen lyste svagt över landskapet när vi gick mot berget. Klättrade upp för de första isfallen och zigzagade mellan istorn och bottenlösa glaciärsprickor för att vid solens uppgång nå glaciärens topp, var från vi för första gången. Gott, det såg möjligt ut.

Magnus fotograferar snö med nordväggen i bakgrunden.

Del 3

Hur Magnus och Martin kämpar heroiskt mot naturens element i en Davids kamp mot Goliat

Vissa tror att vi mår bra av att utmana oss för saker och ting så att vi kan växa som människor. Om vi får uppleva motstånd och lära oss ta motgång och framgång, så kan vi lära känna oss själva på ett sätt som inte är oss tillgängligt om vi inte skulle sökt denna utmaning. Kanske är det så.
Magnus och jag stod under en stor vägg, flera hundra meter hög, vi gissade på 600 meter hög och vi hade bara genom att ta oss dit vi var utmanat oss en hel del. Mitt på väggen var där en ganska given linje av, där från vi stod, såg ut att bestå av snö och efterhand övergående till is med inslag av klippa. Vi promenerade raskt fram till väggen, tog på hjälmar och trasslade ut repen och jag började leda. Vi klättrar simultant de första 250 metrarna sedan blir det brant och vi börjar klättra i pitcher. (= en säkrar och en leder). Det är kallt och det är kul. Magnus tar över och börjar trassla sig upp för klipp-partierna. Det ser svårt ut och jag kan bekräfta efter att ha klättrat som andraman att det var svårt.

Magnus tar över den skapa änden och leder vidare.

Del 4

Hur Magnus gör två heroiska lead och når högre mark

Min uppgift var nu att säkra Magnus och att följa efter på topprep. Passade mig bra. Kallt var det och man fick sprattla med tårna för att håla dom på denna sida domnad. Klättringen var nu svår, Mix grad 6/7, vi vet inte. Magnus är en hejare på detta och tryggt och lugnt (jag tittade bort ibland) hittade han en väg via klippa, genom lös snö, på lite isfläckar. Först en replängd.

Jag följer efter. 4 replängder från toppkamman

Sedan en replängd till. Vi fick nu vittring om att toppen kunde vara nära, ett rus!
Jag trampar på en lös sten som Magnus turligt nog undvikit att klättra på och som de flesta stenar på denna vägg så är även denna lös, så lös att den lossnar och seglar ner. Hu tänker jag och fortsätter klättra upp mot Magnus, standplatsen och vila. Det går bra. Denna gång har vi lätta ryggsäckar och vi rör oss snabbt, detta är melodin!
Magnus leder även den sista och svåraste replängden till toppkammen. Det är riktig klättring, på is, klippa med stegjärn och isyxor, tunn is, en överhängande handjamspricka och lös snö. Det är svårt och det tar tid men finns säkringar som duger bra. När han kommer upp skriker han ut sin glädje och jag skriker efter, jippi, fasten jag inte har kommit upp men han ser så glad ut så det passar sig bra. Jag följer efter och krånglar mig upp för den svåraste mixklätterreplängden jag någonsin klättrat. Flåsande vägrar jag hänga i repet för det vore mig ovärdigt, hellre fria än falla!
Även jag kravlar slutligen upp på toppkamman och från denna skuttar vi upp runt lösa block till toppens topp! Halleluja vad vackert. Vi tror oss se världens alla berg, men vi vet att vi ser Orge, världens svåraste berg och Latokgruppen, så vackert, Hisparpass och hela Hisperglaciären, Pakistans näst största. Åååh.

En glá gutt på tur

Del 5

Hur de båda beslutar sig för att vända tillbaka mot civilisationen och hur Martin tillkännager en hemlis

Toppen är alltid toppen men där finns sällan något att hämta. Vi vänder ned, lika skuttande som på vägen upp, till den punkt där vi klev upp toppkammen. Här finns en stor sten vi slingar (=man lägger en repslinga runt stenen) av och så ska vi fira. Det är en lång väg tillbaka och vore fint om vi kunde komma bort från glaciären med de stora isfallen innan det är kolmörkt. En viss brådska sköljer över allmänläget och jag måste erkänna för Magnus att jag ä livrädd för att fira. Jag vill inte först, helt ologiskt för tvåan får fira utan back-up. Det är hur som helst sant och som den hjälte Magnus är så går han först och får i uppgift att bygga alla standplatser. Å det går fint, repet fastnar en gång, på det flackare partiet och jag klättrar efter det. Det hade trasslat sig runt en sten. Sedan var det full fart mot tältet. När vi kom till den där branta glaciären var det kolmörkt men vi lyckas hitta vägen tillbaka. Tältet kom vi tillbaka till 20 timmar efter att vi påbörjade klättringen. Åt, somnande snart och vaknade glada.

Tack

Tierra
för sköna och varma kläder!!!!!!

Highsport
för friends, karbiner, slingor, stegjärn, yxor och superbra sovsäckar!!!

Svenska Himalayafonden till Daniel Bidners minne
för ekonomiskt support!!!!